skymning

Det är kväll på campingen. Jag har nyss ringt polisen för att de ska komma och kolla upp några mystiska polacker, som anlänt i en sliten svart bil och en halvtimme stått och rökt och druckit öl framför receptionen, för att sedan fixa en tältplats, trots att de inte har något tält med sig. En annan campinggäst beklagar sig hos mig över typerna, säger att det känns obehagligt att ha dem som grannar i natt. Polisen kommer med hela två bilar, tar en sväng, noterar polckerna och tar registreringsnummer. Ger mig sedan ett direkt nummer till deras spaningscentral ("men det är inget officiellt nummer, så ge inte ut det"). Jag känner mig modig som har vågat ringa dem. Det känns bättre efter de visat sin närvaro, och jag kan känna mig lite lugnare för gästernas trygghet, och min egen.
Mitt arbetspass slutar 22.00. Jag släcker ner, tar ut dagens kassa och låser. Bussen går först om 50 minuter, jag kan ta det lugnt. En gäst på vandrarhemmet frågar om jag har tid med en kopp grönt te på furstukvisten innan jag går. Vi sitter i skymningen, det är vindstilla och tyst. Vid ett bord sitter två andra vandrarhemsgäster och spelar kort. Damen med teet har två koppar till sig själv, hon berättar att hon ska på någon veteranbuss-resa imorgon utanför Ystad. Hon jobbar som översättare, idag har hon bara arbetat en timme; "det är ju så härligt väder". Vi pratar om Tyskland (hon har bott där i 32 år), om utbildning (jag har funderingar på översättaryrket). Vi sitter tysta och ser mot havet. Sedan måste jag gå till bussen. "Vi ses imogon!"
Jag ska aldrig campa i framtiden. Det är bara tio arbetsdagar kvar på det här jobbet, och det ska sannerligen bli skönt att komma ifrån. Det är många gäster som är stressade, trots att de har semester, och de klagar titt som tätt på allt möjligt. Min chef är otydlig i sina instruktioner och jag känner mig som en högstadie-elev på prao ibland. Men det är ändå en intressant värld som jag får uppleva innifrån. Många olika människor, vissa med campingen som enda mål under sommaren, andra som bara är på genomresa, och som förtäljer sina planer (som idag, när en ung belgare berättar att han ensam ska lifta upp till Lappland för att bestiga Kebnekaise).
Det enda som stör i kvällningen är myggorna. Men det kan man leva med.