Italia, sento nostalgia di te

Det är söndag kväll, jag ska precis till att stänga receptionen på campingen, när fem små roliga bilar rullar in och nio italienare stiger ur. Ett högljutt tjattrande bryter ut. Bara själva åsynen av dessa underbara pyttebilar får mig att börja skratta, redan innan jag öppnat luckan.
De letar efter någonstans att bo, de vill inte sova en natt till i sina bilar. Tyvärr har jag ingenting att erbjuda dem, vårt Strandhotell och våra villavagnar (=stora uppställda husvagnar i princip, jag visste inte vad det var för något innan jag började jobba här) är alla upptagna. Jag hjälper dem och ringer runt till vandrarhem och hotell. Till slut hittar jag ett, som italienarna går med på. (Hotellvärden ber mig hälsa till gästerna att hans farfars far var italienare, så han har italienskt blod i sig). Skriver vägbeskrivning och får som tack ett litet klistermärke med en såndär lustig bil på.
Bussen hem jag hade tänkt ta håller jag på att missa på grund av italienarnas plötsliga uppenbarelse. Jag säger det till dem, och frågar om jag inte kan få skjuts in, vi ska ju alla åt samma håll. De blir glada och stolta. Jag hoppar in i en av bilarna, de är sjukt små, med pytteliten vindruta, fullastad därbak. Det regnar för fullt och det blir imma på fönstren. Min chaufför heter Giorgio, men kallas för Giorgino, diminutiv. I bilen finns kommunikationsradio, och alla fem bilarna kan prata med varandra medan de kör. Titt som tätt hör jag kommentarer ur radion från de andra, en del förstår jag, en del inte. Ibland översätter Giorgino, ibland inte. De säger iallafall att jag är una ragazza molto bella e gentile, det gör mig glad, jag skrattar. Vi pratar om Italien, killarna kommer från Como-sjön i norra delen, jag frågar vart jag borde åka för att lära mig italienska. Giorgino säger Firenze, självklart Firenze, iallafall om du tycker om konst. Jag frågar vart de ska; målet är Borlänge, där en årlig träff ska hållas för den sortens bilar som de har (tydligen 2CV Citroën). När det är dags att stiga av tackar jag och önskar lycka till, ger Giorgino kindpuss (fast vi börjar båda med olika kinder och är nästan på väg att hamna mun mot mun först, men vi skrattar bara). De fyra andra bilarna stannar bakom, en italienare vill ha ett foto, jag poserar (trött, med gummistövlar och tilltuffsat hår), de tutar och kör iväg. Hela vägen hem på cykeln ler jag åt allt.
Kanske är det ett tecken. Kanske är det verkligen dags för de drömmar om Italien och italienska språket jag närt allt sedan högstadiet. Dags att åka dit, dags att bli lite italiensk. Sento nostalgia.