campingliv

Jag sitter i receptionen på campingen vid havet.
Idag tog jag vägen till arbetsplatsen via stranden. För första gången på länge skiner solen vänligt och luften är varmare. Sanden är nästan vit. Jag ser Bron vid horisonten, åt andra hållet kärnkraftverket. Mellan sanddynorna, i lä, ligger kvinnor i bikini.
Jag börjar mitt pass på eftermiddagen. Telefonen ringer ovanligt mycket, alltifrån folk som vill boka stugor till någon som undrar om vi tar hand om saker som glömts kvar på stranden. Titt som tätt kommer det in turister för att boka campingplats. Många tyskar. Idag var det även en schweizare, två österrikare, ett finskt och ett polskt par, två holländska familjer, en belgare, en fransk familj. Och så otaliga norrmän och danskar. Jag hinner inte ens ta upp min Pamuk, utan får nöja mig med att lösa SvD:s korsord (det går trögt). Jag är inte riktigt van vid jobbet ännu och känner mig stressad och osäker med betalning och att ge korrekt information. Min sköld är mitt leende, och jag gör allt för att avväpna gästerna med mina spjut av intresserade frågor om deras härkomst eller uppiggande prat om solen som kanske kanske verkligen är här för att stanna.
På "Strandhotellet" (egentligen ett ganska slitet vandrarhem..) hyrs bara tre eller fyra rum ut till turister. De andra tio hyrs av socialen runt om i Skåne. Det är människor som inte har någonstans att ta vägen, som har hamnat snett. Idag pratade jag med en Harry, han är en av "dem". Han ser ut som ett ruckel, med långt tovigt, mörkt hår, mjukisbyxor, keps, långa naglar och smutsiga händer. Jag kunde inte hjälpa att först bli på min vakt när han tilltalade mig. Men hans röst var sansad och mjuk, inte ett dugg raspig eller hotfull eller osammanhängande, som jag hade väntat mig. Istället mötte mig de vackraste blå ögon jag sett, ögon som höll sig kvar och inte vek undan. Jag försökte hjälpa honom i det han undrade över, men det var min chef på campingen han ytterst ville tala med.
Senare berättar min chef att han känner Harrys mor, och att denna är alldeles förtvivlad över vad som har hänt med hennes son. Min chef säger att jag skulle sett Harry när han första gången kom till vandrarhemmet; hur ren han var, att kläderna var hela, att han uppförde sig så artigt; hur snäll han är -egentligen, om han ändå inte hade hamnat i fel kretsar, blivit en slav under droger. Socialen vill prata med honom, men Harry säger varje gång att han inte har tid. Min chef säger att han inte förstår varför Harry inte har tid.
När jag i skymningen går mot bussen speglar sig ett rosa, matt moln i vattnet och träden är som mörka silluetter, några fåglar flyger i samlad trupp över himlen, det är tyst och stilla. Plötsligt hör jag ledmotivet till Twin Peaks i mitt huvud, den där trollska, sorgsna melodin. Jag tänker på Harry.