seglats

dagarna sköljer om natten in mot land, vänder och guppar ut mot hav i gryningen
De kommer aldrig åter de där skeppen, lastade med legender
de seglar långt bort, med sagor utan slut

Och gardinerna hänger utanför våra fönster idag och svajar i fläktande sommarbris
i radion spelas sången om en seglats
vi sluter våra ögon
mumlar halvt in i sömnen
att nog vore det härligt, härligt
att en dag gå ombord

Italia, sento nostalgia di te

Det är söndag kväll, jag ska precis till att stänga receptionen på campingen, när fem små roliga bilar rullar in och nio italienare stiger ur. Ett högljutt tjattrande bryter ut. Bara själva åsynen av dessa underbara pyttebilar får mig att börja skratta, redan innan jag öppnat luckan.
De letar efter någonstans att bo, de vill inte sova en natt till i sina bilar. Tyvärr har jag ingenting att erbjuda dem, vårt Strandhotell och våra villavagnar (=stora uppställda husvagnar i princip, jag visste inte vad det var för något innan jag började jobba här) är alla upptagna. Jag hjälper dem och ringer runt till vandrarhem och hotell. Till slut hittar jag ett, som italienarna går med på. (Hotellvärden ber mig hälsa till gästerna att hans farfars far var italienare, så han har italienskt blod i sig). Skriver vägbeskrivning och får som tack ett litet klistermärke med en såndär lustig bil på.
Bussen hem jag hade tänkt ta håller jag på att missa på grund av italienarnas plötsliga uppenbarelse. Jag säger det till dem, och frågar om jag inte kan få skjuts in, vi ska ju alla åt samma håll. De blir glada och stolta. Jag hoppar in i en av bilarna, de är sjukt små, med pytteliten vindruta, fullastad därbak. Det regnar för fullt och det blir imma på fönstren. Min chaufför heter Giorgio, men kallas för Giorgino, diminutiv. I bilen finns kommunikationsradio, och alla fem bilarna kan prata med varandra medan de kör. Titt som tätt hör jag kommentarer ur radion från de andra, en del förstår jag, en del inte. Ibland översätter Giorgino, ibland inte. De säger iallafall att jag är una ragazza molto bella e gentile, det gör mig glad, jag skrattar. Vi pratar om Italien, killarna kommer från Como-sjön i norra delen, jag frågar vart jag borde åka för att lära mig italienska. Giorgino säger Firenze, självklart Firenze, iallafall om du tycker om konst. Jag frågar vart de ska; målet är Borlänge, där en årlig träff ska hållas för den sortens bilar som de har (tydligen 2CV Citroën). När det är dags att stiga av tackar jag och önskar lycka till, ger Giorgino kindpuss (fast vi börjar båda med olika kinder och är nästan på väg att hamna mun mot mun först, men vi skrattar bara). De fyra andra bilarna stannar bakom, en italienare vill ha ett foto, jag poserar (trött, med gummistövlar och tilltuffsat hår), de tutar och kör iväg. Hela vägen hem på cykeln ler jag åt allt.
Kanske är det ett tecken. Kanske är det verkligen dags för de drömmar om Italien och italienska språket jag närt allt sedan högstadiet. Dags att åka dit, dags att bli lite italiensk. Sento nostalgia.

skymning

Det är kväll på campingen. Jag har nyss ringt polisen för att de ska komma och kolla upp några mystiska polacker, som anlänt i en sliten svart bil och en halvtimme stått och rökt och druckit öl framför receptionen, för att sedan fixa en tältplats, trots att de inte har något tält med sig. En annan campinggäst beklagar sig hos mig över typerna, säger att det känns obehagligt att ha dem som grannar i natt. Polisen kommer med hela två bilar, tar en sväng, noterar polckerna och tar registreringsnummer. Ger mig sedan ett direkt nummer till deras spaningscentral ("men det är inget officiellt nummer, så ge inte ut det"). Jag känner mig modig som har vågat ringa dem. Det känns bättre efter de visat sin närvaro, och jag kan känna mig lite lugnare för gästernas trygghet, och min egen.
Mitt arbetspass slutar 22.00. Jag släcker ner, tar ut dagens kassa och låser. Bussen går först om 50 minuter, jag kan ta det lugnt. En gäst på vandrarhemmet frågar om jag har tid med en kopp grönt te på furstukvisten innan jag går. Vi sitter i skymningen, det är vindstilla och tyst. Vid ett bord sitter två andra vandrarhemsgäster och spelar kort. Damen med teet har två koppar till sig själv, hon berättar att hon ska på någon veteranbuss-resa imorgon utanför Ystad. Hon jobbar som översättare, idag har hon bara arbetat en timme; "det är ju så härligt väder". Vi pratar om Tyskland (hon har bott där i 32 år), om utbildning (jag har funderingar på översättaryrket). Vi sitter tysta och ser mot havet. Sedan måste jag gå till bussen. "Vi ses imogon!"
Jag ska aldrig campa i framtiden. Det är bara tio arbetsdagar kvar på det här jobbet, och det ska sannerligen bli skönt att komma ifrån. Det är många gäster som är stressade, trots att de har semester, och de klagar titt som tätt på allt möjligt. Min chef är otydlig i sina instruktioner och jag känner mig som en högstadie-elev på prao ibland. Men det är ändå en intressant värld som jag får uppleva innifrån. Många olika människor, vissa med campingen som enda mål under sommaren, andra som bara är på genomresa, och som förtäljer sina planer (som idag, när en ung belgare berättar att han ensam ska lifta upp till Lappland för att bestiga Kebnekaise).
Det enda som stör i kvällningen är myggorna. Men det kan man leva med.

campingliv

Jag sitter i receptionen på campingen vid havet.
Idag tog jag vägen till arbetsplatsen via stranden. För första gången på länge skiner solen vänligt och luften är varmare. Sanden är nästan vit. Jag ser Bron vid horisonten, åt andra hållet kärnkraftverket. Mellan sanddynorna, i lä, ligger kvinnor i bikini.
Jag börjar mitt pass på eftermiddagen. Telefonen ringer ovanligt mycket, alltifrån folk som vill boka stugor till någon som undrar om vi tar hand om saker som glömts kvar på stranden. Titt som tätt kommer det in turister för att boka campingplats. Många tyskar. Idag var det även en schweizare, två österrikare, ett finskt och ett polskt par, två holländska familjer, en belgare, en fransk familj. Och så otaliga norrmän och danskar. Jag hinner inte ens ta upp min Pamuk, utan får nöja mig med att lösa SvD:s korsord (det går trögt). Jag är inte riktigt van vid jobbet ännu och känner mig stressad och osäker med betalning och att ge korrekt information. Min sköld är mitt leende, och jag gör allt för att avväpna gästerna med mina spjut av intresserade frågor om deras härkomst eller uppiggande prat om solen som kanske kanske verkligen är här för att stanna.
På "Strandhotellet" (egentligen ett ganska slitet vandrarhem..) hyrs bara tre eller fyra rum ut till turister. De andra tio hyrs av socialen runt om i Skåne. Det är människor som inte har någonstans att ta vägen, som har hamnat snett. Idag pratade jag med en Harry, han är en av "dem". Han ser ut som ett ruckel, med långt tovigt, mörkt hår, mjukisbyxor, keps, långa naglar och smutsiga händer. Jag kunde inte hjälpa att först bli på min vakt när han tilltalade mig. Men hans röst var sansad och mjuk, inte ett dugg raspig eller hotfull eller osammanhängande, som jag hade väntat mig. Istället mötte mig de vackraste blå ögon jag sett, ögon som höll sig kvar och inte vek undan. Jag försökte hjälpa honom i det han undrade över, men det var min chef på campingen han ytterst ville tala med.
Senare berättar min chef att han känner Harrys mor, och att denna är alldeles förtvivlad över vad som har hänt med hennes son. Min chef säger att jag skulle sett Harry när han första gången kom till vandrarhemmet; hur ren han var, att kläderna var hela, att han uppförde sig så artigt; hur snäll han är -egentligen, om han ändå inte hade hamnat i fel kretsar, blivit en slav under droger. Socialen vill prata med honom, men Harry säger varje gång att han inte har tid. Min chef säger att han inte förstår varför Harry inte har tid.
När jag i skymningen går mot bussen speglar sig ett rosa, matt moln i vattnet och träden är som mörka silluetter, några fåglar flyger i samlad trupp över himlen, det är tyst och stilla. Plötsligt hör jag ledmotivet till Twin Peaks i mitt huvud, den där trollska, sorgsna melodin. Jag tänker på Harry.

att

att känna sin egen hud inifrån
att odla plåster bland sina sår

att vara den förste och den siste
att aldrig låsa sin dörr

en blogg är en blogg är en blogg

Den här bloggen är tänkt att vara tillfällig. Jag är en liten semesterviarie åt Latinbloggen och ska skriva lite då och då för att underhålla och fängsla dem som läser den bloggen. Hittills har jag varit lätt skeptisk till bloggning och suckat över "att alla nuförtiden har ett sådant behov av att låta andra veta vad de gör och tänker, vem bryr sig egentligen." Ni har säkert själva tangerat till någon form av liknande tankar, jag är antagligen inte ensam. Men så händer det att man är ute och surfar bland elektronerna, och plötsligt stöter man på någon persons blogg som får en att stanna kvar extra länge. I mitt fall var det den eminenta Latinbloggen, som skriver så engagerande om latinet utifrån alla möjliga perspektiv och synvinklar. Som latinist själv, blev jag eld och lågor och började traffikera denna plats på den stora oceanen Internet mer och mer. Där finns nämligen alltid något matnyttigt att hämta. Och hungrig är man ju med jämna mellanrum.
Det återstår att se vad som kommer hända med denna min blogg: kanske varar den bara en sommar, kanske fortsätter den ytterligare. Den som lever får se. Vem du än är som läser här; känn dig välkommen!