1

Ha ha ha. Ett delat rum på 20 kvadratmeter och jag hittar inte mina pinaler. Den nya tidens melodi. På dagarna: En ny högskola, en ny utbildning. Lärarinnan berättar om saker som är summativa. Summativa? Och sedan berättar hon om vår yrkesprofession. Yrkesprofession? Tradiga dagar, men jag iakttar kursarna istället och skriver korta noveller under de långsamma minuterna, timmarna. Sedan åker jag med cykel genom hela staden till mitt nya hem med min nya aura. Nytt, nytt, nytt. Och jag önskar någonting, åtminstone någonting, var gammalt!

Stroboskop

Eldflugorna utanför fönstret. Stjärnorna bländar oss i kvällningens aftonrodnad. Trodde aldrig att jag ville, men nu vill jag. En rymd av svarta hål ut mot ljusare ljus. Vi virvlar med fart och lyckorus.

Lera

Jag klafsar runt i lera på promenad i dystert skånskt landskap. Grusvägen och jag. Dammarna och jag, vita svanar fortfarande där ute på småvågorna. Det blåser, jag drar upp huvan. Inuti mig kämpar vilddjuren, sliter köttet mellan sig. Över min stumma kropp far ovädrena ilskna och uppeggade. Någonstans här går gränsen, någonstans här börjar något som inte är känt, något som går över mitt förstånd. Vacklande går jag på den smala linjen mellan världen och icke-världen. De små, murkna träden längs vägen suckar, men står ut i gråregnet.

Det blå vattnet och Osynligheten

Jag har tagit mitt första dopp idag, och känt mig snygg i min bikini. Ensam med mig själv på stranden har jag försökt se cool ut, och lyckats bra med ett par stora solglasögon och läsandes en pocketbok lite nonchanlant (den hette visserligen "Pensionär? Aldrig i livet!", men det var det väl ingen som tänkte på). Bakom mina mörka glas har jag dock iakttagit den lilla barnfamiljens pick-nick, det pepparkaksbruna medelålders paret med termos, pensionärsdubbel-daten och ett gäng nykläckta tonårspojkar, som i en kvart står alldeles intill och diskuterar hurvida det är dags att köpa glass eller ej (inte trodde jag att ynglingar i den åldern hade så stor beslutsångest). Vattnet känns iskallt när jag går i, men efter några meter ut låter jag min kropp falla framåt och neråt, och från att ha varit nära en hjärtklappning anpassar alla mina porer sig till temperaturen tills det är riktigt behagligt. Jag simmar utåt och tänker att man inte ska simma utåt. En motorbåt längre bort skickar svallvågar till mig, jag låter kroppen guppa med. Vad ska man egentligen göra när man badar? Jag vill inte stå på händer eller göra volter under vattnet. Jag lägger mig på rygg och vilar tyngdlöst med endast ansiktet ovanför ytan. Jag ligger länge så, och under tiden funderar jag på om barnfamiljen, pensionärsdubbeldaten, pepparkaksparet och ynglingskaran ser på mig och är oroliga för att det ska ha hänt mig något. Jag tänker även på molnen, som jag kan se utmärkt från mitt läge, men jag ser inga speciella formationer och tänker samtidigt att det är så klyschigt att försöka se moln såsom de vore bilder. Därefter lägger jag märket till min egen andning, som ju hörs väldigt tydligt, då jag har öronen under vattnet. Jag andas ut flera långdragna suckar, den första låter avslappnande, resterande låter som hämtade ur inledningen till någon film (à la Twin Peaks), där tittarna låter sig anas att den vackra kvinnan i vattnet egentligen döljer ett djupt psykiskt trauma, och där i samma stund som det verkar alltför obehagligt med dessa tunga andningar, kvinnan lyfter huvudet ur vattnet och kommer tillbaks till den ofarliga verkligheten och alla alldagliga ljud, barnaskratt, mjukt kluckande vågor, föräldrars förståndiga prat vid sandbrynet. När jag efter ett tag bestämmer mig för att gå upp på land, inbillar jag mig att jag är Anita Ekberg, som just blivit lite uttråkad av att plaska i fontänen, och sätter på sig sin prima donna-look, och världsvant och självsäkert stegar upp, under det att vattnet blir grundare och grundare, och nästan framme vid stranden knycker till lite med nacken, så att det långa, blöta håret blänker till ordentligt i solens sken. "Pensionär? Aldrig i livet!"-boken har jag låtit ligga på min handduk, fullt synlig för alla mina tidigare nämnda badgrannar. Jag gör mig iordning och lämnar stranden. Kanske var det ingen som märkte bokens natur, kanske var det ingen som märkte mig alls. Cykelfärden hem är fylld av sommarluft, mitt hår luktar sommarvatten och mina tankar andas sommar sommar sommar och jag är helt förlorad åt stadens grönska och dess blåa vatten.

seglats

dagarna sköljer om natten in mot land, vänder och guppar ut mot hav i gryningen
De kommer aldrig åter de där skeppen, lastade med legender
de seglar långt bort, med sagor utan slut

Och gardinerna hänger utanför våra fönster idag och svajar i fläktande sommarbris
i radion spelas sången om en seglats
vi sluter våra ögon
mumlar halvt in i sömnen
att nog vore det härligt, härligt
att en dag gå ombord

Italia, sento nostalgia di te

Det är söndag kväll, jag ska precis till att stänga receptionen på campingen, när fem små roliga bilar rullar in och nio italienare stiger ur. Ett högljutt tjattrande bryter ut. Bara själva åsynen av dessa underbara pyttebilar får mig att börja skratta, redan innan jag öppnat luckan.
De letar efter någonstans att bo, de vill inte sova en natt till i sina bilar. Tyvärr har jag ingenting att erbjuda dem, vårt Strandhotell och våra villavagnar (=stora uppställda husvagnar i princip, jag visste inte vad det var för något innan jag började jobba här) är alla upptagna. Jag hjälper dem och ringer runt till vandrarhem och hotell. Till slut hittar jag ett, som italienarna går med på. (Hotellvärden ber mig hälsa till gästerna att hans farfars far var italienare, så han har italienskt blod i sig). Skriver vägbeskrivning och får som tack ett litet klistermärke med en såndär lustig bil på.
Bussen hem jag hade tänkt ta håller jag på att missa på grund av italienarnas plötsliga uppenbarelse. Jag säger det till dem, och frågar om jag inte kan få skjuts in, vi ska ju alla åt samma håll. De blir glada och stolta. Jag hoppar in i en av bilarna, de är sjukt små, med pytteliten vindruta, fullastad därbak. Det regnar för fullt och det blir imma på fönstren. Min chaufför heter Giorgio, men kallas för Giorgino, diminutiv. I bilen finns kommunikationsradio, och alla fem bilarna kan prata med varandra medan de kör. Titt som tätt hör jag kommentarer ur radion från de andra, en del förstår jag, en del inte. Ibland översätter Giorgino, ibland inte. De säger iallafall att jag är una ragazza molto bella e gentile, det gör mig glad, jag skrattar. Vi pratar om Italien, killarna kommer från Como-sjön i norra delen, jag frågar vart jag borde åka för att lära mig italienska. Giorgino säger Firenze, självklart Firenze, iallafall om du tycker om konst. Jag frågar vart de ska; målet är Borlänge, där en årlig träff ska hållas för den sortens bilar som de har (tydligen 2CV Citroën). När det är dags att stiga av tackar jag och önskar lycka till, ger Giorgino kindpuss (fast vi börjar båda med olika kinder och är nästan på väg att hamna mun mot mun först, men vi skrattar bara). De fyra andra bilarna stannar bakom, en italienare vill ha ett foto, jag poserar (trött, med gummistövlar och tilltuffsat hår), de tutar och kör iväg. Hela vägen hem på cykeln ler jag åt allt.
Kanske är det ett tecken. Kanske är det verkligen dags för de drömmar om Italien och italienska språket jag närt allt sedan högstadiet. Dags att åka dit, dags att bli lite italiensk. Sento nostalgia.

skymning

Det är kväll på campingen. Jag har nyss ringt polisen för att de ska komma och kolla upp några mystiska polacker, som anlänt i en sliten svart bil och en halvtimme stått och rökt och druckit öl framför receptionen, för att sedan fixa en tältplats, trots att de inte har något tält med sig. En annan campinggäst beklagar sig hos mig över typerna, säger att det känns obehagligt att ha dem som grannar i natt. Polisen kommer med hela två bilar, tar en sväng, noterar polckerna och tar registreringsnummer. Ger mig sedan ett direkt nummer till deras spaningscentral ("men det är inget officiellt nummer, så ge inte ut det"). Jag känner mig modig som har vågat ringa dem. Det känns bättre efter de visat sin närvaro, och jag kan känna mig lite lugnare för gästernas trygghet, och min egen.
Mitt arbetspass slutar 22.00. Jag släcker ner, tar ut dagens kassa och låser. Bussen går först om 50 minuter, jag kan ta det lugnt. En gäst på vandrarhemmet frågar om jag har tid med en kopp grönt te på furstukvisten innan jag går. Vi sitter i skymningen, det är vindstilla och tyst. Vid ett bord sitter två andra vandrarhemsgäster och spelar kort. Damen med teet har två koppar till sig själv, hon berättar att hon ska på någon veteranbuss-resa imorgon utanför Ystad. Hon jobbar som översättare, idag har hon bara arbetat en timme; "det är ju så härligt väder". Vi pratar om Tyskland (hon har bott där i 32 år), om utbildning (jag har funderingar på översättaryrket). Vi sitter tysta och ser mot havet. Sedan måste jag gå till bussen. "Vi ses imogon!"
Jag ska aldrig campa i framtiden. Det är bara tio arbetsdagar kvar på det här jobbet, och det ska sannerligen bli skönt att komma ifrån. Det är många gäster som är stressade, trots att de har semester, och de klagar titt som tätt på allt möjligt. Min chef är otydlig i sina instruktioner och jag känner mig som en högstadie-elev på prao ibland. Men det är ändå en intressant värld som jag får uppleva innifrån. Många olika människor, vissa med campingen som enda mål under sommaren, andra som bara är på genomresa, och som förtäljer sina planer (som idag, när en ung belgare berättar att han ensam ska lifta upp till Lappland för att bestiga Kebnekaise).
Det enda som stör i kvällningen är myggorna. Men det kan man leva med.