Staden inuti mig

Jag fick nytt kontokort idag. Jag betraktade min underskrift på det gamla kortet och klippte sedan sönder det. Sedan skrev jag på mitt namn på det nya kortet - det blev en lite annorlunda namnteckning - och stoppade det i plånboken. Det gamla kortet har gått ut, det nya är giltigt fram till 2014. Fyra år framåt i mitt liv. Vem är jag då? Vad kommer jag att ha upplevt vid den tiden? Det är förunderligt att man ens lever. Att staden inuti mig har en någorlunda infrastruktur, att samhällsklimatet är så pass gott som det är. Att folk fortfarande hjälper tanterna över gatan.

Stan Getz, rosaröda tulips on my hips and lips

Håll aldrig i lampan med båda händerna när du sätter i en ny glödlampa. Ifall; sätt en handske på ena handen. Så sa min pappa när jag hade fått en stöt och inte vågat närma mig lampan igen. Tack pappa. Jag använde handskar på båda händerna. Men nu är jag vän med elektriciteten igen.

Denna kväll väntar jag besök av två hjälparbetare som letat fram ett täcke åt mig. Ute är det kanske 15 minusgrader, men 15 plusgrader inomhus är inte heller varmt. What a lovely day! Välkommen till mitt hem, kära värmefläkt! Välkommen, kära gästtäcke!

Nya möblemanget främjar dock den lilla värme som avges från elementet. Och jag har även fått två rum i mitt enda rum tack vara en avdelande bokhylla, man kan nästan säga att jag har ett kök nu. När jag tänker på möbler tänker jag på P och hans lägenhet som sägs vara inredd helt i 40/50-talsstil. Efter ett års frånvaro i utkanten av mitt liv mötte jag honom på järnvägsbron häromdagen. Jag hade precis gått och tänkt på honom, och jag gav honom ett stort leende. Han stod och samtalade med någon, bar en mapp under armen, hade på sig lång rock. Jag sa i mitt leende och med min kropp när jag gick förbi "det var länge sen, vad roligt att du känner igen mig, jag vill träffa dig...mer, på riktigt, sök upp mig, jag går här långsamt förbi du behöver bara vända dig om litet" Men han hörde nog inte.

I skolan svischar jag runt och blir nästan tagen för en elev av kollegorna. Säger det något om mig eller något om eleverna? Det kanske bara jag som inbillar mig att kollegorna ser mig så. När de förstår att jag är som de, undrar de vem jag är och varifrån jag kommer (men de säger ingenting). Mina elever undrar väl också vem jag är. Ibland känns det som jag verkligen skådespelar. När ska de upptäcka att jag bara är jag? "Ha ha ha, visst var det kul" kommer jag säga då, "vad skönt att vi kan vara du med varandra nu", blink blink. Men de är dåliga på att komma i tid. Idag satt fyra (av femton) elever i salen när jag började lektionen. De andra kom indroppande några minuter senare. Jag ska ge alla elever som kommer i tid en ros varje gång. Eller en lilja kanske. De andra en kaktus? Jag får fundera på detta. Alternativa metoder är intressant att fundera på.

Jag har också funderat på vilken sorts uniform lärare skulle ha om denna yrkeskår hade en sådan. Det kunde också finnas alternativa uniformer som korresponderade med ämnet läraren undervisar i. Engelsklärarna kunde kanske ha kilt och tysklärarna lederhose. För dem med flera ämnen finns omklädningsrum. Vid denna framtida skola skulle make-up-artister och kostymörer således anställas. Fabulous!

Annars är livet rätt trevligt. Kanske har jag spenat mellan tänderna, men man kan ju inte alltid vara snygg.