Det blå vattnet och Osynligheten

Jag har tagit mitt första dopp idag, och känt mig snygg i min bikini. Ensam med mig själv på stranden har jag försökt se cool ut, och lyckats bra med ett par stora solglasögon och läsandes en pocketbok lite nonchanlant (den hette visserligen "Pensionär? Aldrig i livet!", men det var det väl ingen som tänkte på). Bakom mina mörka glas har jag dock iakttagit den lilla barnfamiljens pick-nick, det pepparkaksbruna medelålders paret med termos, pensionärsdubbel-daten och ett gäng nykläckta tonårspojkar, som i en kvart står alldeles intill och diskuterar hurvida det är dags att köpa glass eller ej (inte trodde jag att ynglingar i den åldern hade så stor beslutsångest). Vattnet känns iskallt när jag går i, men efter några meter ut låter jag min kropp falla framåt och neråt, och från att ha varit nära en hjärtklappning anpassar alla mina porer sig till temperaturen tills det är riktigt behagligt. Jag simmar utåt och tänker att man inte ska simma utåt. En motorbåt längre bort skickar svallvågar till mig, jag låter kroppen guppa med. Vad ska man egentligen göra när man badar? Jag vill inte stå på händer eller göra volter under vattnet. Jag lägger mig på rygg och vilar tyngdlöst med endast ansiktet ovanför ytan. Jag ligger länge så, och under tiden funderar jag på om barnfamiljen, pensionärsdubbeldaten, pepparkaksparet och ynglingskaran ser på mig och är oroliga för att det ska ha hänt mig något. Jag tänker även på molnen, som jag kan se utmärkt från mitt läge, men jag ser inga speciella formationer och tänker samtidigt att det är så klyschigt att försöka se moln såsom de vore bilder. Därefter lägger jag märket till min egen andning, som ju hörs väldigt tydligt, då jag har öronen under vattnet. Jag andas ut flera långdragna suckar, den första låter avslappnande, resterande låter som hämtade ur inledningen till någon film (à la Twin Peaks), där tittarna låter sig anas att den vackra kvinnan i vattnet egentligen döljer ett djupt psykiskt trauma, och där i samma stund som det verkar alltför obehagligt med dessa tunga andningar, kvinnan lyfter huvudet ur vattnet och kommer tillbaks till den ofarliga verkligheten och alla alldagliga ljud, barnaskratt, mjukt kluckande vågor, föräldrars förståndiga prat vid sandbrynet. När jag efter ett tag bestämmer mig för att gå upp på land, inbillar jag mig att jag är Anita Ekberg, som just blivit lite uttråkad av att plaska i fontänen, och sätter på sig sin prima donna-look, och världsvant och självsäkert stegar upp, under det att vattnet blir grundare och grundare, och nästan framme vid stranden knycker till lite med nacken, så att det långa, blöta håret blänker till ordentligt i solens sken. "Pensionär? Aldrig i livet!"-boken har jag låtit ligga på min handduk, fullt synlig för alla mina tidigare nämnda badgrannar. Jag gör mig iordning och lämnar stranden. Kanske var det ingen som märkte bokens natur, kanske var det ingen som märkte mig alls. Cykelfärden hem är fylld av sommarluft, mitt hår luktar sommarvatten och mina tankar andas sommar sommar sommar och jag är helt förlorad åt stadens grönska och dess blåa vatten.