Staden inuti mig

Jag fick nytt kontokort idag. Jag betraktade min underskrift på det gamla kortet och klippte sedan sönder det. Sedan skrev jag på mitt namn på det nya kortet - det blev en lite annorlunda namnteckning - och stoppade det i plånboken. Det gamla kortet har gått ut, det nya är giltigt fram till 2014. Fyra år framåt i mitt liv. Vem är jag då? Vad kommer jag att ha upplevt vid den tiden? Det är förunderligt att man ens lever. Att staden inuti mig har en någorlunda infrastruktur, att samhällsklimatet är så pass gott som det är. Att folk fortfarande hjälper tanterna över gatan.

Stan Getz, rosaröda tulips on my hips and lips

Håll aldrig i lampan med båda händerna när du sätter i en ny glödlampa. Ifall; sätt en handske på ena handen. Så sa min pappa när jag hade fått en stöt och inte vågat närma mig lampan igen. Tack pappa. Jag använde handskar på båda händerna. Men nu är jag vän med elektriciteten igen.

Denna kväll väntar jag besök av två hjälparbetare som letat fram ett täcke åt mig. Ute är det kanske 15 minusgrader, men 15 plusgrader inomhus är inte heller varmt. What a lovely day! Välkommen till mitt hem, kära värmefläkt! Välkommen, kära gästtäcke!

Nya möblemanget främjar dock den lilla värme som avges från elementet. Och jag har även fått två rum i mitt enda rum tack vara en avdelande bokhylla, man kan nästan säga att jag har ett kök nu. När jag tänker på möbler tänker jag på P och hans lägenhet som sägs vara inredd helt i 40/50-talsstil. Efter ett års frånvaro i utkanten av mitt liv mötte jag honom på järnvägsbron häromdagen. Jag hade precis gått och tänkt på honom, och jag gav honom ett stort leende. Han stod och samtalade med någon, bar en mapp under armen, hade på sig lång rock. Jag sa i mitt leende och med min kropp när jag gick förbi "det var länge sen, vad roligt att du känner igen mig, jag vill träffa dig...mer, på riktigt, sök upp mig, jag går här långsamt förbi du behöver bara vända dig om litet" Men han hörde nog inte.

I skolan svischar jag runt och blir nästan tagen för en elev av kollegorna. Säger det något om mig eller något om eleverna? Det kanske bara jag som inbillar mig att kollegorna ser mig så. När de förstår att jag är som de, undrar de vem jag är och varifrån jag kommer (men de säger ingenting). Mina elever undrar väl också vem jag är. Ibland känns det som jag verkligen skådespelar. När ska de upptäcka att jag bara är jag? "Ha ha ha, visst var det kul" kommer jag säga då, "vad skönt att vi kan vara du med varandra nu", blink blink. Men de är dåliga på att komma i tid. Idag satt fyra (av femton) elever i salen när jag började lektionen. De andra kom indroppande några minuter senare. Jag ska ge alla elever som kommer i tid en ros varje gång. Eller en lilja kanske. De andra en kaktus? Jag får fundera på detta. Alternativa metoder är intressant att fundera på.

Jag har också funderat på vilken sorts uniform lärare skulle ha om denna yrkeskår hade en sådan. Det kunde också finnas alternativa uniformer som korresponderade med ämnet läraren undervisar i. Engelsklärarna kunde kanske ha kilt och tysklärarna lederhose. För dem med flera ämnen finns omklädningsrum. Vid denna framtida skola skulle make-up-artister och kostymörer således anställas. Fabulous!

Annars är livet rätt trevligt. Kanske har jag spenat mellan tänderna, men man kan ju inte alltid vara snygg.

1

Ha ha ha. Ett delat rum på 20 kvadratmeter och jag hittar inte mina pinaler. Den nya tidens melodi. På dagarna: En ny högskola, en ny utbildning. Lärarinnan berättar om saker som är summativa. Summativa? Och sedan berättar hon om vår yrkesprofession. Yrkesprofession? Tradiga dagar, men jag iakttar kursarna istället och skriver korta noveller under de långsamma minuterna, timmarna. Sedan åker jag med cykel genom hela staden till mitt nya hem med min nya aura. Nytt, nytt, nytt. Och jag önskar någonting, åtminstone någonting, var gammalt!

Stroboskop

Eldflugorna utanför fönstret. Stjärnorna bländar oss i kvällningens aftonrodnad. Trodde aldrig att jag ville, men nu vill jag. En rymd av svarta hål ut mot ljusare ljus. Vi virvlar med fart och lyckorus.

Lera

Jag klafsar runt i lera på promenad i dystert skånskt landskap. Grusvägen och jag. Dammarna och jag, vita svanar fortfarande där ute på småvågorna. Det blåser, jag drar upp huvan. Inuti mig kämpar vilddjuren, sliter köttet mellan sig. Över min stumma kropp far ovädrena ilskna och uppeggade. Någonstans här går gränsen, någonstans här börjar något som inte är känt, något som går över mitt förstånd. Vacklande går jag på den smala linjen mellan världen och icke-världen. De små, murkna träden längs vägen suckar, men står ut i gråregnet.

Det blå vattnet och Osynligheten

Jag har tagit mitt första dopp idag, och känt mig snygg i min bikini. Ensam med mig själv på stranden har jag försökt se cool ut, och lyckats bra med ett par stora solglasögon och läsandes en pocketbok lite nonchanlant (den hette visserligen "Pensionär? Aldrig i livet!", men det var det väl ingen som tänkte på). Bakom mina mörka glas har jag dock iakttagit den lilla barnfamiljens pick-nick, det pepparkaksbruna medelålders paret med termos, pensionärsdubbel-daten och ett gäng nykläckta tonårspojkar, som i en kvart står alldeles intill och diskuterar hurvida det är dags att köpa glass eller ej (inte trodde jag att ynglingar i den åldern hade så stor beslutsångest). Vattnet känns iskallt när jag går i, men efter några meter ut låter jag min kropp falla framåt och neråt, och från att ha varit nära en hjärtklappning anpassar alla mina porer sig till temperaturen tills det är riktigt behagligt. Jag simmar utåt och tänker att man inte ska simma utåt. En motorbåt längre bort skickar svallvågar till mig, jag låter kroppen guppa med. Vad ska man egentligen göra när man badar? Jag vill inte stå på händer eller göra volter under vattnet. Jag lägger mig på rygg och vilar tyngdlöst med endast ansiktet ovanför ytan. Jag ligger länge så, och under tiden funderar jag på om barnfamiljen, pensionärsdubbeldaten, pepparkaksparet och ynglingskaran ser på mig och är oroliga för att det ska ha hänt mig något. Jag tänker även på molnen, som jag kan se utmärkt från mitt läge, men jag ser inga speciella formationer och tänker samtidigt att det är så klyschigt att försöka se moln såsom de vore bilder. Därefter lägger jag märket till min egen andning, som ju hörs väldigt tydligt, då jag har öronen under vattnet. Jag andas ut flera långdragna suckar, den första låter avslappnande, resterande låter som hämtade ur inledningen till någon film (à la Twin Peaks), där tittarna låter sig anas att den vackra kvinnan i vattnet egentligen döljer ett djupt psykiskt trauma, och där i samma stund som det verkar alltför obehagligt med dessa tunga andningar, kvinnan lyfter huvudet ur vattnet och kommer tillbaks till den ofarliga verkligheten och alla alldagliga ljud, barnaskratt, mjukt kluckande vågor, föräldrars förståndiga prat vid sandbrynet. När jag efter ett tag bestämmer mig för att gå upp på land, inbillar jag mig att jag är Anita Ekberg, som just blivit lite uttråkad av att plaska i fontänen, och sätter på sig sin prima donna-look, och världsvant och självsäkert stegar upp, under det att vattnet blir grundare och grundare, och nästan framme vid stranden knycker till lite med nacken, så att det långa, blöta håret blänker till ordentligt i solens sken. "Pensionär? Aldrig i livet!"-boken har jag låtit ligga på min handduk, fullt synlig för alla mina tidigare nämnda badgrannar. Jag gör mig iordning och lämnar stranden. Kanske var det ingen som märkte bokens natur, kanske var det ingen som märkte mig alls. Cykelfärden hem är fylld av sommarluft, mitt hår luktar sommarvatten och mina tankar andas sommar sommar sommar och jag är helt förlorad åt stadens grönska och dess blåa vatten.

seglats

dagarna sköljer om natten in mot land, vänder och guppar ut mot hav i gryningen
De kommer aldrig åter de där skeppen, lastade med legender
de seglar långt bort, med sagor utan slut

Och gardinerna hänger utanför våra fönster idag och svajar i fläktande sommarbris
i radion spelas sången om en seglats
vi sluter våra ögon
mumlar halvt in i sömnen
att nog vore det härligt, härligt
att en dag gå ombord